nattskatta

It's been a while.
I'm hopeless with projects, but that doesn't matter that much to me any more. Someone with insight stated that "anything that's worth doing is worth doing badly". This was whispered in my ear by a fish sometime between the last time I wrote and now, and I'm doing my best to let this help me make peace in my war aginst myself.

More than four months, that's the time I have lingered here in Brighton. It's a strange time (like I always say about all times). I have finished my English studies in Portslade and started working at Brigton Pier, trying to handle the spring tide of tourists who want to see one of the biggest attractions in Britain (why, I fail to understand). At the same time I'm trying to handle a little studying and a little photographing between work and sleep. Not the easiest thing I've done in my life, but it works and it doesn't suck either. I have money so I can stay here for a while longer, and I have warmth, sun, the sea and Brighton Festival. Though, of course, I don't have much time to enjoy either.

Right now I have occupied my boyfriends bed, because it's much warmer in his room and have dragged in here all the pillows I could find, have, as always, a cup of tea to sip on and some fruit to nibble on. All in all not so bad. I'm a little nervous, because tomorrow I will meet my former photography teacher for some portfolio critique.

Outside the trees are afire with new growth and the air vibrates with blackbird song and the tweeting of sparrows.

I have cuddled up in my bed with a cup of tea, a warm cat and my laptop to think and write loads of nonsense. Wonderfully cosy, despite the fact that the cold makes my brain work. On some planes a least, I have done nothing practical tonight -like packing for my three month stay in England - but that didn't feel exactly necesary either. I try to plan so I only will have to be effective for one day (the day before I leave Sweden). Good luck I say.

The fact that I'm going to England feels unreal. But still it's very real, and a little scary too. The last weeks I've managed to drown my anxiety in social life, and tomorrow I will continue doing that, it being New Year's eve and all. Maybe it will not get real until I actually get there. Very possible.

Outside it's bitterly cold, snowy and the moon is shining hysterically. It's an inspiring night but I'll have to sleep soon, so I not happen to inecessarily reverse everything. Too bad, this is the kind of night when some part of me howls at the moon and runs wild in the woods. I will miss it.
But goodnight everyone.

Today it's five years since a tsunami washed over the shores of the Indian ocean and killed thousands of people. A few of them were Swedes and we couldn't just shake it off like we usually do when such things happen in distant corners of the world. At the time I was in the eighth grade and one of my classmates was spending the vacation in Thailand. She never returned. Every year by this time, the slightly guilt-tinged memories emerge, and therefore I write this in memory of Mio. A sad theme for a supposedly happy holiday, but it's there nontheless.

Today it's Christmas Day and everybody is bugging me about
the fact that I've been blogging very little recently. I
have my reasons of course (one has to have reasons for
everything, right?). But where to start? To sum it up;
Visingsö was, as I said earlier, interesting, and to my
satisfaction I learned much about watercolour painting and
a little acrylic too. I had the chance to get to know lots
of lovely people, and as things go, there was one person
who was particularly nice to get to know. It would be very
easy now, to blame all my abscense on him, so I better
not, but he is part of the explanation. I will say no
more. But won't be able to keep myself, so sooner orlater,
details will emerge, I guess.

Now I will try to fight myself into the Now and the
Future. But this is hard because a new year and decade is
descending on us and this is the time when everyone is
looking back at the past year in an attempt to label it.
Define and measure it. I wont be able to keep myself from
doing that later either. But later is later. Now is time
for home made glögg with whiskey, gingerbread with blue
cheese and Esperanza pouring out of the speakers. That's Christmas Day.

It's still warm on the island, it feels like early october despite the fact that we are near first Advent. I don't complain, the winter chill and snows can wait a while longer, so that I can pretend that we're living in a bubble here. Untouched by time. It's monday and soon we'll go to eat another lunch. Monday mornings are free, so were just hanging around in the house and fooling around on the internet. Exept for writing this I'm reading, and not just any book. The other night I decided to take a look on a book one heard much about a couple of years ago; Neil Strauss' The Game. And I got stuck, real stuck. At first I was a little ashamed. I had decided not to read it. But then I read those first pages thinking: but this is not a "how to do"-book, it's a document over a fascinating phenomenom in our modern society, and thus I allowed myself to be sucked in. Well, we'll see what my final rewiew of the book will be, when I'm done. I'll be back in a couple of days to tell you what I think. Until then: Goodnight beloved internet! ('cause it's kind of late now, all of a sudden)

All of a sudden I realized a lot of time has flown by since we fist arrived here at Visingsö. We have managed to both get better at watercolour painting and get to know each other better. It's really fascinating how people you just met can be so familiar, be steady points in an else seemlingly turbulent world.Not that the life here is turbulent, we eat and sleep, paint and study english, of course with large amounts of tea, chocolate and internal humour involved.

What feels turbulent though, is the inner changes, and also the future tree months in Brighton that we know almost nothing about. It will be clear soon enough, I guess, but that does not make me calmer. Cuestions like: what are we going to do? and why? get disturbingly vague answers.

I've slowly begun taking up photography again, at last. There are a lot of interesting faces and environments here, and perhaps one kind of creativity gives life to another. I would upload some of them, but there are trouble with the network, so you'll all have to be patient.

Autumn on the island is... interesting.
A new expericence.

So, I decided to get serious and change laguage to the one I'm supposed to improve. We'll see if it I have the energy to keep this up. Please bear with me through this, I really need to practice and this is the perfect way.

I arrived at the school on Visingsö at noon today and that is why I'm ranting about practicing and improving. Four months of English and Art studies. I'm really looking forward to it!

Såhär efteråt så känner jag att det var värt världen att ha åkt till Uppsala i helgen.
Såhär efteråt slås jag av den där känslan gång på gång, som jag slogs av när jag åkte bakpå Saras cykel längsmed Fyrisån genom staden, småtrallandes på Veronica Maggios underbara låt 17 år. Tyvärr kan jag inte beskriva den, känslan alltså, men jag vet att jag vill känna det igen. Jag vill dit igen, göra om det. Men det dröjer, snart bär det av till andra delar av Sverige - och Världen. En vecka kvar.

Jag kom och tänka på Norrköping - det är där bilden är tagen - och jag saknar den staden ibland, den är inte min längre, just nu är jag stadlös, kan man säga. Nyköping har aldrig varit mitt, det var Norrköping, åren där, som såg till att jag växte upp. Nu ska jag snart iväg igen, någon annanstans.

En vecka kvar.

Jag minns att jag i våras sa något om att det som man såg mest just då var ABBA och vampyrer. En kompis hade just upptäckt True Blood, Twilightböckerna tog ett segervarv runt mediaarenan,och  jag, jag var mitt uppe i Anne Rices the Vampire Chronicles och tänkte att jag inte skulle ha något emot att upptäcka att de faktiskt fanns på riktigt...

Vampyrer, vampyrer... Ett väsen som verkar ha haft seröst svårt att hålla sig ifrån att figurera i både böcker och filmer den senaste tiden. De är nästan löjligt populära, åtrådda, vackra, starka och odödliga som de är, men alltid under förändring, varje författare eller regissör har sin egen vampyr som de vill dela, allt från fula monster med tänder som råttor, till undersköna halvgudar som visserligen dricker blod men knappast har någon tanduppsätttning som skiljer sig från människornas.

Nu när Halloween närmar sig, och det är höst och man får krypa ihop i soffan och tugga sig igenom filmer och böcker tänkte jag att jag skulle dela med mig av mina vampyrfavoriter, alla tillhör nog klassikerna inom genren.

Film:
Bram Stoker's Dracula
Underworld (bara första filmen dock)

Böcker:
Anne Rice's Vampire Chronicles (allrahelst Interview With the Vampire, även filmatiseringen av av boken ska vara bra, jag har inte sett den själv dock)

Tv-serier:
True Blood (måste ses helt enkelt)

Nu är det dags att packa sig iväg till Uppsala över helgen, men innan dess måste jag bara be om ursäkt för den halvkassa fotomanipulationen ovan (som visar mig som en Twilight-True Bloodkorsning, det är ju bara så roligt!

Jag älskar att sova och jag njuter av det faktum att jag väldigt sällan har problem med att jag sover för lite. Men på senare tid har mitt problem snarare varit omvänt. Ibland hatar jag att jag älskar att sova. Men hur långt skulle man egentligen gå för att hålla sig vaken? och varför?

Det finns nog många som gärna skulle vilja minimera sitt behov av sömn, kunna arbeta mer eller för den delen, hinna med mer plugg om kvällarna. Så varför inte ta till lite... kemisk... hjälp med läxorna? Det finns, och är inte alltför svårt att få tag på uppiggande läkemedel som inte bara "tar bort" tröttheten utan också ger humöret en skjuts. Varför ska man förresten sova? Man skulle hinna mer, hinna leva mer om man slapp.

Jag själv är mycket skeptisk till detta med att med hjälp av läkemedel och annat förminska sitt sömnbehov, kanske på grund av att mitt eget sömbehov är så stort. Det är helt enkelt lite för bra för att vara sant...

Sen när började det vara mörkt när det brukar vara ljust? Är det jordens undergång som närmar sig, när allt nu vänds uppochned? Ljus till mörker, liv till död, och sedan tillbaka igen.

Jag har drabbats av det årliga fenomen som orsakar det underbara svenska sommarljusets död, vilken banar väg för vintersvärtan. Det kallas tidens gång, årstidernas växlingar. Det är nog för att göra vem som helst deprimerad, så även mig. Det enda egentliga botemedlet är sol och jag såg till att ge mig ut illa kvickt för att suga åt mig lite ljus när mörkerkänslorna började krypa fram. Kameran fick följa med, och de nya bruna stövlarna, en födelsedagspresent från mamma. Skogen är så vacker nu, mörkt, mörkt grön och eldgul och jag kom fram till att hösten är en ljuvlig tid. Egentligen. Det är ju min tid, eller hur?

Det var så länge sedan jag bara spontanfotade för min egen njutnings skull, utan att ha något mål eller syfte. Det blir oftast bättre då, men ganska menlöst också. Det gör inget, det är i alla fall vackert att se på. Höstregnen som glittrar på döda grässtrån, mossan som ligger tyst och mörkgrön under de fallna löven. Det är höst.

 

Jag tillhör dem som tidvis blir riktigt nördiga och fullständigt världsfrånvända på grund av diverse saker. Ett sådant ständigt återkommande element i mitt liv är det japanska tecknade serierna, så fint benämnda manga. Jag har ingen lust alls att tänka på hur mycket pengar jag bränt på att månad efter månad återvända till bokhandeln för att tillfredsställa mitt behöv av action och söta kärlekshistorier, men det rör sig om ganska stora summor (i alla fall när man betänker att jag inte har någon vidare regelbunden inkomst). Det har blivit en del olika titlar under åren men till en början var det Dragon Ball och endast Dragon Ball som gällde. Jag blir nästan nostalgisk när jag bläddrar i dem, sönderlästa, doftande av de tidiga tonårens hänförelse...

Nu har jag fått för mig att det är dags att själv rita en serie. Vilket jag förmodligen kommer att berätta mer om så småningom när jag kommit igång ordentligt. Jag kan i alla fall avslöja att handlingen är inspirerad av novellsamlingen The Ladies of Grace Adieu av Susanna Clarke (hon som skrivit Jonathan Stange & mr. Norrel). Dvs. något slags Bröderna Grimm goes Jane Austen.

Nu, mina vänner, är det hög tid att krypa till kojs, imorgon är en dag att se fram emot!

 

Jag sitter hemma vid matbordet med händerna hårt pressade mot munnen och föröker med alla krafter låta bli att brista ut i gråt. Brorsan skrattar till och mamma ler, jag pressar lite hårdare och kniper ihop ögonen. Det är svårt att inte få en tår i ögat när det känns som om hjärnan kryper ut genom ens näsborrar, eller kanske tvärtom.

För mycket wasabi.

Men vart var jag? Vi stod där i köket med en nyfångad regnbåge plus alla de allsköns mystiska ingredienser som anses höra ihop med sushi. Men hur gör man då? Medans pappa försökte filéa fisken i någon slags sushianpassade bitar började jag frenetiskt att googla efter recept på sushiris, något som ska vara legendariskt petigt att framställa. Alla recept visade sig ha olika åsikter om hur man ska gå till väga och alla innehöll formuleringar som: "fånga upp ångan", "skvätt vinägern", "skär skåror i riset" osv. Detta är en mild överdrift, men ändå, hur svårt kan det vara att koka fyra portioner ris?

Här nedan syns i alla fall resultatet, inte så illa faktiskt, för att vara första respektive andra gången i våra liv som försökte oss på det här.

Det är en del pyssel med sushi, även om man inte har så höga ambitioner, men gott blir det. Jag måste dock erkänna att jag instinktivt ryggar tillbaka vid tanken på att äta rå fisk, det känns lite fel på något vis, hur gott det än är. Men jag uppmuntrar alla er som inte har prövat någon gång ( och ni verkar vara förvånande många) att ta tag i er själva och göra det, annars har ni defenitivt missat något., vare sig det är den spännande känslan av för mycket wasabi (^^), eller upplevelsen av att tycka något man förställt sig var äckligt visat sig vara fantastiskt och beroendframkallande.

Igår var vi ute på viktigt uppdrag. Uppstigning klockan nio för avfärd mot kolmårdsskogen och dess mångfald av svarta sjöar för att säkra dagens kvällsmat. Alla i familjen har i veckor suktat efter en viss maträtt. Problemet består dock i att vi behöver en essentiell igrediens för att lyckas göra denna maträtt perfekt: Fisken. Idag skulle vi ta hand om detta.

Detta är Operation Sushi.

Luften känns råkall efter den varma bilen och det doftar höst på parkeringen vid sjön. Höst och myrmark; multnande löv, mossa och skvattram. En doft som för mig tillbaka till alla dagar jag tillbringat här som barn, dagar när mamma och pappa fiskat efter den här sjöns skatt: Regnbågen. Det är just regnbågen vi är här för att finna, men när jag blickar ut över det stilla vattnet som reflekterar den grådisiga himlen från vilken enstaka regndroppar letar sig ner och skapa ringar på vattenytan, ser jag inga vakande fiskar alls. Inga lysande utsikter för fångst, men det gör mig inget, det stilla landskapet med de av höst brinnande träden är balsam nog för vilken själ som helst. Hit är det många som kommer för sin terapi, även så idag, flera båtar glider tyst över vattnet och röster ekar avlägset.

Jag ägnar mig mest åt att träna på att kasta. Det är flugfikse som gäller nu, naturligtvis, och jag har fått låna mammas lilla spö eftersom mitt eget är lite för stort för fisket i de svarta kolmårdssjöarna. Några timmar efter att vi kommit till sjön vakar en fisk alldeles utanför platsen vi står på. Pappa är snart där och jag är inte långt efter. Det är pappa som krokar den och jag skyndar mig efter kameran för att få några bilder på striden. Efter en stund får jag fota honom leende med en sjysst regnbåge i nävarna. Kvällsmaten är räddad!

När mörkret börjar falla står jag fortfarande utan fisk men glad för pappas skull går jag ändå mot bilen genom duggregnet. Nu väntar dock ett nytt uppdrag hemma i köket: Hur lagar man sushi?

Nu får det vara nog med det uppstyltade språket som jag hela tiden lyckas återfalla till! En skada från uppsatsskrivandet under gymnasietiden antar jag... Jag fortsätter att strida med html-koderna. Kriget gäller utseendet på den här bloggen, som är så fånigt svårt att kontrollera. Jag vet att jag kommer att vinna någon dag, men lätt är det inte!
Så småningom kanske det här blir en riktig blogg, med lite tur!

Just nu är höstens bästa tid; skogarna brinner och det är lite sådär lagom kallt. Man får tända ljus på morgonen, och man har en god anledning att dricka massvis av spännande nya teer. Dessutom så fyller jag år snart! På det hela taget så är detta en gyllene tid.